ⓘ Dalsländska eller dalbomål är ett samlingsnamn på de svenska dialekter som talas i Dalsland, både äldre dialekter och den variant av standardspråket som talas d ..

                                     

ⓘ Dalsländska

Dalsländska eller dalbomål är ett samlingsnamn på de svenska dialekter som talas i Dalsland, både äldre dialekter och den variant av standardspråket som talas där i dag. Dialekterna har stått under påverkan från tre olika håll: västerifrån från norskt område, från värmländska dialekter i norr och från dialekterna i Västergötland i söder. Dalsländskan karaktäriseras som ett götamål, även om det finns tydliga influenser från andra dialektområden. Landskapet genomkorsas av flera dialektala skiljelinjer, både mellan söder och norr och mellan öster och väster.

                                     

1. Kännetecken

Dalsland gränsar till Norge och dialekterna har vissa drag gemensamma med norska och nordbohusländska mål, t.ex. att o blir u i ord med lång vokal som bu bo och bod och bru bro. Detta u -uttal var tidigare vanligt i hela landskapet, men förekommer idag endast i genuina dialekter i väster. Ett särskiljande drag mellan norska och östnordiska språk som danska och svenska är att gammalt kort e i ord som avslutas med -a utvecklats till jä. I väster, liksom i delar av Dalsland och Bohuslän, kvarstår detta vokalljud ofta som ä, t.ex. i stäla sv. stjäla och stärtt stjärt. Påverkan från norska dialekter märks också i assimilationerna mp > pp, nt > tt, nk > ck i ord som sopp svamp, bratt brant och säcka sjunka.I Dalsland saknas däremot de bevarade diftonger som förekommer på norska sidan av gränsen. Liksom i både västgötamål och norska mål har ä utvecklats till a framför r +ytterligare konsonant. Det heter till exempel jarv djärv och varre värre Kombinationen ju kan på samma sätt som i söder och väster utvecklas till y i vissa fall, t.ex. i ord som lyga ljuga och sy sjuda.

Ett tydligt drag som kommer söderifrån är att avslutande t kvarstår i bestämd form singularis, i ord som huset fsv. husit och barnet fsv. barnit. Längre norrut faller emellertid detta t bort, och uttalet blir liksom i övriga sveamål huse och barne. Samma princip gäller avslutande t i supinumformer av verb som supit och kastat. Kontakten med Värmland i norr visar sig bland annat att verbens infinitivformer slutar på -e som i kaste kasta och ligge ligga.

Särdrag hos de dalsländska dialekterna är t.ex. böjningen av feminina substantiv som bok, som blir bökene i västra delarna och böckera i öster jfr. böckerna. Maskulina substantiv som häst böjs hästane i pluralis. Dalsländska använder a och e som fog i sammansättningar, t.ex. väggalus vägglus och ålesjinn ålskinn.